Finally I got all bits and pieces together and I have a guitar that has what I wanted: staggered locking tuners, a good vibrato, vintage style alnico 2 pickups with low output and a treble bleed circuit, a blender that in position 1 blends in the neck pickup and in position 5 blends in the bridge pickup, in position 2 blends in the neck and in position 4 blends in the bridge so you have all options! And more; graphite nut, jumbo frets, a neck with 12″ radius and and a headstock with artwork of sweet child of mine!
The guitar is brighter than my other ST-style guitar and I like it. Now I have two nice guitars that sounds different from each other. The weight of the guitar is 3,72 kg. The older one that I have is 3,49 kg. I think a lot of the higher weight can be explained through the heavier Wilkinson vibrato and the locking tuners.
Right now I don’t use the string tree, I think that is what the staggered tuners are for, I think they do their job. And the string tree would be placed right in the middle of the artwork and I don’t want that.
From the beginning I had an idea of having a blue guitar. But since I could not find a blue body to buy I thought I paint it myself. But then I changed my mind and bought a white body. Nevertheless I wanted something blue on the guitar so I find a blue pick guard that I bought. Kind of mother-of-pearl blue. So I changed the pick guard. It looks nice I think.
I installed the vibrato as well, the Wilkinson WV6R Vibrato. Since I don’t have the neck yet I installed only two springs. The string gauge I use is .009 – 0.46 so the tension is quite low.
And the wiring itself is a wiring with a blender and a treble bleed. The wiring is from Banzai music in Berlin, Germany. From which most of the parts are, by the way. It took some time to get it to work because they had made a mistake in putting it together, and I on my side made a mistake when soldering the pickups. But fortunately they did send me the wiring diagram together with it so at the end of the day it worked out fine. Learning by making mistakes!
I just started to put together an electric guitar from differents parts. The idea is it should sound like a 60´s guitar, kind of. But using parts of today. I started to place the pickups on the pick guard. They are from the DiMarzios Area-series, stacked hum-cancelling pickups. Humbuckers so to speak, not single coils at all, not what they used in these kind of guitars back then. Interesting. The magnets are Alnico 2.
And the models are DiMArzio 67 in the neck and middle position and a DiMarzio 61 in the bridge. I like DiMarzios, I have their true-single coils in an other guitar, of which I wrote earlier. So, these are not true then 🙂
Jag var med i en akustisk trio som kallade sig Frågetecken och existerade 1979-1980 ungefär. Det var Kjell Sundström gitarr, Hentti Hankalahti sång och gitarr och jag på bas. Vi deltog i Talangjakten våren 1980 i Kimito, samma sommar på Lillholmen i Pargas och i september samma år i Mariehamn, där finalen var. Vi spelade i lagtingets plenisal. ÖP skrev om talangjakten men nämnde inte oss, men en åländsk, kvinnlig reporter som intervjuade oss i hamnen hade gillat oss. Hon påstod att vi var hennes favoriter.
Vi bodde på Park hotell och bekantade oss med baren där, liksom också med Hotell Arkipelags nattklubb med sin tigermönstrade matta. Coolt tyckte vi.
Sen uppträdde vi på Merkantila klubben, MK kallad, i Åbo och sjöng i ett lokalradioprogram som Aagot Jung hade i Åboradion, möjligen Trädgårdsradion. Då var gruppen förstärkt med Dick Holmström på sång. Det var ungefär hela vår karriär. Vi hade tänkt oss en reunion i Helsingfors september 2020 men det blev inte av.
Bilden nedan är från ett reportage i Åbo Underrättelser som Tomas Jansson skrev. Bilden knäppte han också. Vi sitter i mitt rum i Pjukala.
Min Epiphone Dot från 2014 har låtit helt OK med sina Epiphone Classic-mickar men jag kände mej frestad att uppgradera till andra mickar. Valet föll på Duncans klassiska Jazz som halsmick och JB som stallmick. Jag läste och lyssnade en hel del på nätet och till sist var det ett erbjudande om ett helt set som blev billigare än om jag köpte två mickar var för sig som fick mej att bestämma mej. Ett bra val tycker jag nu. Och säkert hade jag varit nöjd med någon annan modell också av Duncan eller Di Marzio. Di Marzio opererade jag in i min strata för ett knappt år sedan till min stora förnöjelse.
Paketet anlände rätt snabbt med posten.
Samtidigt med mickköpet bestämde jag mej för att byta ut all elektronik då jag en gång höll på, för att få bästa resultat och jag ville inte heller göra om hela proceduren proceduren.
Det kändes lite läskigt att börja pilla på gitarren eftersom all elektronik måste in och sedan ut genom F-hålet. På nätet hittade jag massor av tips och videor hur man kunde göra, så det var det bara att börja.
Steg ett: att skruva loss de gamla nickarna och elektroniken.
Innan jag plockade ut den gamla elektroniken fäste jag tunna trådar i reglagen som jag sedan hade tänkt fästa de nya i och dra tillbaks dem. Men det gick inte så bra. Jag använde sytråd som var tunn och det trasslade ihop sig. Sedan visade det sig att det räckte med att dra en elledning genom input-jacket, slå en knut på mitten och sen dra det nya jacket på plats. tack vare mina små händer kunde jag sedan peta de andra reglagen på plats med bara fingrarna genom F-hålet. Så det gick lite enklare än jag trodde.
Här syns sytrådarna.
I och med att jag beställt ett färdiglött harnesk så var det lätt att dra på plats med en ledning.
Mojo Tone harnessKlar!
De gamla hattarna passade till pot-skaften men de nya skaften följde inte det metriska systemet så hålen i gitarren var för små. Jag förstorade dem men en vanlig rundfil. Hålet till toggleswitchen passade men knoppen var för liten så jag fick skaffa en ny. Skaftet på den gamla var 4 mm medan den nya hade dimensionen 4,2 mm eller 11/64 tum.
Summa summarum: var inte rädd att ge dej på en semi-hollow, det går att byta mickar på en sån också om en inte är så värst händig!
Min Samick från -94 fick sig en uppdatering idag med nya DiMarzio-mickar. En DP110 i stallet och två True Velvet som hals- och mellanmink, DP 175. De ljuder underbart stort och mjukt. Wow, skillnaden var gigantisk. Dom gamla lät alltid kallt och platt och det visade sig att de hade koppartejp! istället för kopparlindning.
I och med mick-bytet döpte jag också gitarren som hittills varit namnlös till Berthold efter min pappa. Sen tidigare heter min Epiphone 335 Dot Signhild efter mamma.
I updated my Samick -94 with new DiMazio pickups. DP 110 in the bridge position and True Velvets in the neck- and middle position, DP 175. They sound really big and mellow, amazing! The difference was really huge compared to the old ones. They sounded harsh and I realized copper tape was used instead of copper winding!
With the pickup-change I also gave my guitar a name, Berthold after my father. My Epiphone 335 Dot is called Signhild after my mother.
Allt är ännu inte sagt i plektrumfrågan. För flatpicking krävs hårdare plektrum. Här syns från vänster Dunlop Tortex 1.14 m.m. som har ett ljud med mycket diskant och som jag tidigare sagt har ett glasaktigt ljud. Sen följer Dunlop Ultex 1.0 mm och Dunlop Gator Grip 1.14 m.m. som båda har ett neutralt ljud, de låter i stort sett identiskt. De tre till höger är d’Andreas Pro Plec, alla 1.5 m.m. i olika format. Kanterna är avfasade och glider lätt över strängarna. De ger alla ett mycket mjukt ljud som passar bra om jag spelar ensam eller i mindre grupp. Alla har ett bra grepp, Ultex är kanske det halaste att hålla i medan d’Andrea sitter bäst mellan fingrarna p.g.a. sin mjuka yta. Alla passar också för strumming trots sin relativa tjocklek.
En liten presentation över mina plektran. I raden högst upp, från vänster:
Dunlop Tortex 1.14mm, 1.0 mm och Dunlop Wedge, 1.0 mm. Därunder följer Dunlop Gator Grip 1.14 och 0.96. Sedan ensam i nästa rad ligger guldfärgade Dunlop Joe Bonamassa Jazz III. Sedan följer svarta Fire Stone 1.0 och ett guldigt av okänt märke, cirka en millimeter tjockt och fjorårets favorit.I den understa raden hittas nylonplektran från Dunlop, Earnie Ball och Fire Stone, 0.73 – 0.45 mm.
Min absoluta favorit just nu på akustisk gitarr är det lila uppe till vänster. Stadigt, och med ett speciellt ljud i attacken, påminnande om glas. Helskönt!
På elgitarr är favoriten Dunlops lilla guldfärgade Jazz III. Lite ovant i början att spela med ett så litet plektrum, men vanan kommer snabbt. Attacken är mjuk och det sitter som gjutet. En ny upplevelse!
För ohejdat drängande passar nylonplektrumen, de sitter också som gjutna. Favoriten är det mörkblå från Earnie Ball 0.73 men det skiljer sig inte från Dunlops grå annat än till färgen. Men grått är lite trist.
Det var veckans nördigheter. Fler kanske följer, om strängar t.ex.
Berthold with Signhild to the right.
Hanski Ramström 