På jakt efter en orsak till mitt hjärtflimmer (och hjärtflimmer i allmänhet) fick jag höra talas om en brittisk läkare som ansåg att flimmer överhuvudtaget inte borde behandlas av hjärtläkare utan av kiropraktorer. Just det uttalandet har jag inte lyckats spåra än med på den vägen hittade jag artiklar om hjärtkotan och Dorn-metoden. Det gjorde mej intresserad för innan jag fick diagnosen förmaksflimmer kände jag att något var låst mellan skulderbladen och jag försökte sträcka på ryggraden för att den skulle dras ut och känslan försvinna, dock utan resultat. Också senare hade jag för mej att det är något inne i min kropp som trycker på någon punkt som i sin tur ger upphov till flimret. Så kanske ligger det något i detta. Jag skall leta vidare och se vad jag finner. Det skulle vara intressant att träffa någon massör/kiropraktor som är intresserad av ämnet.

Då flimret blev konstaterat hade jag inga andra hälsobelastningar. Jag rökte inte, jag söp inte, jag var inte överviktig. Hade inte heller övriga sjukdomar. Detta ledde förstås till att jag fick ännu mindre råd, dvs. inga alls hur jag skulle leva för att komma till rätta med flimret. Hade jag rökt och varit överviktig t.ex. så hade sjukvården skyllt på det, skuldbelagt mej för det och bett mej sluta röka och äta mindre och på ett annat sätt. De kunde ha erbjudit mej rökavvänjningskurser och remitterat mej till en dietist o.s.v. Vården hade då känt sig kompetent. Nu hade de inga svar att komma med. Sorgligt.

Hjärtflimmer, eller förmaksflimmer som det heter, konstaterades på hösten 2011. Jag trodde det var något som kommit plötsligt men nu tror jag att det nog hade byggts upp under flera år.

Det första jag inhandlade då jag kom från akuten 2011 var en flaska fiskleverolja. Det stärker hjärtat och gör blodet mer lättflytande. Jag köpte också en ask Seloken, en beta-blockerade som jag fått recept på. Seloken är förstahandsalternativet vid behandling av hjärtflimmer. Det motverkar inte flimret på något vis, men sänker blodtrycket och pulsen. Jag varken har eller har haft högt blodtryck. Inte var det kul heller att gå med ett hjärta som knappt rörde sig, det var så det kändes.

Betablockerare har också mer otrevliga biverkningar vid längre tid användning, såsom nedstämdhet, personlighetsförändring och impotens. Det är saker det talas alltför lite om. Dessutom botar medlet inte hjärtflimmer utan döljer det. Jag blev också erbjuden Marevan, ett blodförtunnande råttgift som jag vägrade ta. Sköterskan på marevanmottagningen blev upprörd då jag inte ville komma dit för provtagning och utprovning av ”medicinen” och hänvisade indignerat till att läkaren hade föreskrivit det. Jaha? Men det bestämmer väl jag vad jag väljer att ta och inte ta, ingen orsak för vården att bli upprörd.

Andra gången jag var där blev det också tal om Marevan. Jag hade just varit till tandläkaren för att ta bort en amalgamlagning och jag kombinerade ihop flimret med amalgamet, eller rättare sagt kvicksilvret. Amalgam består till 50% av kvicksilver, men helt okey att ha i munnen tydligen. Jag trodde att läkaren skulle göra samma koppling men icke. Han tyckte det var bra att jag berättade för Marevan skall inte tas så tätt på ett tandläkarbesök. Jag tyckte läkaren verkade lite obildad då.

Jag var in tre svängar samma månad för hjärtflimmer, jag fick tungt att andas och gå. Varje inläggning följde samma schema: jag kom in, fick dropp, fick seloken, ofta i stora doser för att flimret inte försvann, och sedan gick jag hem utan att flimret försvunnit helt. Jag lärde mej att det inte var någon större mening att åka in till akuten, jag kunde lika gärna ligga hemma tills det blev bra.

Efter ett recidiv, (som jag lärde mej är det samma som ett återfall), i mars 2012 ringde superläkaren HG och påstod att han skulle göra mej frisk till sommaren. Ja, det lät ju bra. Jag fick nu någon fantastiskt fin betablockerare som skulle vara SÅ bra. Efter en kort tid blev jag bara sämre av den. Jag fick också reda på att jag förutan hjärtflimmer också led av sick-sinus-syndrome och kärlkramp. HG skulle remittera mej till Uppsala (jag bor i Mariehamn), kanske få en stent inopererad och under tiden jag väntade kunde jag göra ett sömnapné test, så han skulle skriva en remiss också till sömnapnéavdelningen. Jag protesterade mot att jag hade kärlkramp men han höll fast vid diagnosen. Vad jag läst om symptom på kärlkramp så hade jag inte dem. Han sa också att om jag fick en stent inopererad så skulle KANSKE flimret försvinna. En stent är ett rör av nät som opereras in i blodkärlet för att utvidga det.

Tiden led och jag hörde aldrig nåt från hjärtmottagningen. Jag övergick till Seloken som jag tyckte var bättre en de piller jag fått av HG. Jag tog tre om dagen men trappade sedan ner mycket långsamt, med en halv tablett per månad för att sedan på hösten 2012 helt sluta med dem.

Våren 2013 hörde de av sig från hjärtmottagningen och tyckte det var dags för ett återbesök. Jag tackade nej.

Under tiden hade jag ätit magnesium, D-vitamin, , Q10 som är bra för hjärtat, L-Arginin, en aminosyra som utvidgar blodkärlen, zink. Jag hade också börjat med yoga och djupandning för att slappna av. Hjärtyogan hade de infört också på Danderyds sjukhus där man märkt att det sänkte blodtrycket för personer som haft hjärtinfarkt. Jag hade regelbundna anfall av hjärtflimmer, aldrig allvarligare än att jag kunde funktionera om jag inte ansträngde mej under anfallen, men det var ju ingen optimal situation.

Jag begärde ut min journal efter att de ringt mej från hjärtmottagningen våren 2013 för att se vad som riktigt skrivits där. Där stod ingenting om sick-sinus-syndrome, kärlkramp eller remisser. Hade läkaren blandat ihop mej med en annan patient eller vad hade skett? Hade han skrivit in min diagnos i en annan patients journal? Det får jag aldrig veta. Tack och lov har superläkaren pensionerat sig så fler slipper honom. I varje fall hade han skrivit att jag skulle följas upp om en månad. Det skedde alltså ett år senare!

Jag vid ambulansflyget på Gävle flygfält.

Efter två veckor på sjukhus kom jag hem på torsdagen den 10 mars. Först fredag-tisdag (fem dagar) på Gävle lasarett och sedan tisdag-torsdag (10 dagar) på Ålands centralsjukhus. Diagnosen lyder hjärtflimmer och hjärtinsufficiens, men med möjlighet att bli återställd. Skönt att vara hemma, det påskyndar tillfrisknandet.

Skolmediciner

Jag tar ett helt lass med skolmediciner som jag inte är så förtjust i. Sen kompletterar jag med ämnen som dr. Matthias Rath rekommenderar för hjärtflimmer. Han går mer på djupet och intresserar sig för orsaken till tillståndet, skolmedicinen försöker eliminera symptomen. Jag tar c-vitamin, b-vitaminer, D-vitamin, Q-10, kalcium, magnesium och L-carnitine (en aminosyra). Detta för att ge cellerna energi att själva tillfriskna. Detta är ämnen jag tagit tidigare, dock inte samtidigt och L-carnitine har jag inte tagit utan istället en aminosyra som heter L-arginin. Det känns bra att kunna ta dessa mineraler och vitaminer och inte bara nedbrytande beta-blockerare, ACE-hämmare, blodförtunnande och liknande.

En onödig diskussionen utspann sig med läkaren om det blodförtunnande medlet Xarelto (med det verksamma ämnet rivaroxaban) som blev insatt i Gävle. Ett nytt läkemedel som är mycket enklare att ta för patienten än Marevan som de kör med här. Marevan kräver en hel avdelning, antikoagulations-mottagningen, för att administrera. Dosen måste sättas individuellt och man kan inte äta vad och hur man vill. Gammalmodigt. Billigare för sjukhus att använda dom nya läkemedlen, men det vill dom inte här, hellre mer personal och jobbigare för patienten. Nå, jag lämnade huset med ett recept för Xarelto, men det kunde ha gått smidigare till. Xarelto ger också upphov till mindre antal blödningar och mindre allvarliga sådana.

Dr. Raths rekommendation

Om ett par veckor är en el-konvertering inplanerad för att om möjligt få bort flimret. Förövrigt gäller vila i två månader.